Om NCL3, Spielmeyer Vogts sjukdom eller JNCL
På Socialstyrelsens hemsida i en databas finns över 300 ovanliga diagnoser medicinskt beskrivna. CLN3/NCL3/JNCL/Spielmeyer Vogts sjukdom finns beskrivna i denna databas. Även information om den infantila formen CLN1 eller INCL finns. Övriga former, 12 stycken, är mycket ovanliga. Socialstyrelsens skrivning i databasen är reviderad i december 2016. Se vidare på denna länk till Socialstyrelsens hemsida för en fördjupad information.
https://www.socialstyrelsen.se/stod-i-arbetet/ovanliga-diagnoser/juvenil-neuronal-ceroidlipofuscinos/
Nedan följer ett kort sammanfattning från databasen om denna diagnos.
Bakgrund
Sjukdomen beskrevs första gången 1826 av den danske läkaren Jens Christian Stengel i en rapport om en familj från Röros i Norge, i vilken flera syskon drabbats. På 1880-talet beskrev en ögonläkare i London, Warren Tay, och en neurolog i New York, Bernhard Sachs, en grupp ärftliga, fortskridande sjukdomar med grav synskada (blindhet) och intellektuell tillbakagång. Ur denna grupp kunde sedan Frederick Batten i England och tyskarna Walther Spielmeyer och Heinrich Vogt i början på 1900-talet redogöra för den form som startar under barnaåren ( den juvenila formen).Sjukdomen betecknas i engelskspråkig litteratur ofta som Battens sjukdom, medan man i tysk och skandinavisk litteratur oftare använder Spielmeyer-Vogts sjukdom. Sedan W Zeman på 1960-talet klarlade att det ämne som anhopas i cellerna vid sjukdomen liknar ålderspigment (lipofuscin) och fettlika ämnen (ceroider), kallas sjukdomen i stället juvenil neuronal ceroidlipofuscinos. Neuronal betyder att nervceller drabbas.
Orsak till sjukdomen/skadan
Sjukdomen orsakas av en skada (mutation) i ett arvsanlag (gen) med beteckningen CLN3/JNCL på kromosom 16. Den vanligaste mutationen består i att en bit kromosommaterial saknas (deletion) på båda kromosomerna i kromosompar 16. Mutationen medför att den skadade genen inte kan utföra sin uppgift att producera ett äggviteämne (protein) som normalt finns ibland annat lysosomernas vägg. Lysosomer är mindre beståndsdelar i cellerna som tar hand om de nedbrytningsprodukter som bildas i cellerna. Om detta inte sker på normalt sätt störs cellens funktion, och den kan förstöras. Det är särskilt allvarligt om nervceller drabbas, eftersom de bara kan återbildas i mycket begränsad omfattning. Hur det felande proteinet påverkar lysosomerna och cellerna är fortfarande okänt, och det bedrivs intensiv forskning för att klargöra dess funktion. Om denna funktion klarläggs underlättas sökandet efter botande behandling, som för närvarande saknas. Forskning har visat att också immunsystemet är involverat i sjukdomsprocessen. Gliaceller som deltar i hjärnans immunförsvar aktiveras, och antikroppar mot bland annat ett viktigt enzym i hjärnan (GAD65, glutamat dekarboxylas) har påvisats.
Om det kan visas att dessa immunologiska störningar påverkar sjukdomsförloppet öppnas möjligheten att behandla sjukdomen genom att påverka immunsystemet. Sådana försök pågår med hjälp av djurmodeller. Det finns även andra teorier och forskning om mekanismer som orsakar sjukdomen.
Ärftlighet
CLN3/NCL3/JNCL ärvs autosomalt recessivt, vilket innebär att sjukdomsanlaget måste finns hos båda föräldrarna för att sjukdomen skall kunna uppstå hos barnet, oavsett kön. Sjukdomsanlaget är mycket sällsynt men risken ökar om det finns personer med sjukdomen i släkten. Om barnet ärver anlaget från båda föräldrarna utvecklas sjukdomen men om anlaget inte överförs från någon eller bara från den ena föräldern förblir barnet friskt. Risken att ett barn får anlaget från båda föräldrarna, det vill säga blir sjukt, är 25% om båda föräldrarna är anlagsbärare. Risken att barnet får anlaget från endera föräldern är 50% och chansen att barnet inte ärver något sjukdomsanlag är 25%. Om barnet ärver anlaget från en förälder blir det liksom föräldern en frisk anlagsbärare som om han/hon råkar träffar en annan anlagsbärare kan få ett barn med sjukdomen.
Symtom – och därmed förluster
Flera symtom på sjukdomen uppkommer och alla symtom är också att likställa med förluster av olika slag som personen gör själv, men som naturligtvis också uppfattas av alla i omgivningen. Det vanligaste första symtomet på CLN3/JNCL är synnedsättning, som oftast börjar märkas strax före skolåldern. Synförmågan försämras sedan snabbt, men synrester kan finns kvar i några år. I tidiga tonår brukar de flesta sakna funktionell syn. Ett annat symtom är att den intellektuella utvecklingen stannar upp och sedan försämras, vilket först märks som inlärningssvårigheter i skolan och andra miljöer. Det auditiva (som har med hörseln att göra) korttidsminnet är en annan funktion som kan påverkas tidigt i sjukdomsförloppet. Psykiska besvär som aggressivitet, rädsla, mardrömmar, ångest och depressioner är vanliga under skolåren. Neuropsykiatriska symtom som tvångsmässighet, koncentrationsstörningar med eller utan överaktivitet och mycket uttalade specialintressen är vanliga. I tonåren förekommer ibland psykotiska symtom i form av hallucinationer och vanföreställningar.
Dessa symtom kan periodvis vara uttalade och svåra, medan de under andra perioder kan vara lindriga eller hos en del inte förekomma alls. De flesta utvecklar epilepsi, som oftast startar före tonåren. Periodvis kan anfallen vara svåra att kontrollera med hjälp av epilepsimediciner, men ofta kan långvarig anfallsfrihet eller acceptabel anfallskontroll uppnås. Talet påverkas i de tidiga tonåren och blir snabbt och stammande med dåligt uttal. Senare i sjukdomsförloppet blir talförmågan så påverkad att alternativa kommunikationsmetoder behöver användas. Motoriska störningar (störd rörelseförmåga) märks också i de tidiga tonåren, framför allt med försämrat rörelsemönster, stelhet, dålig balans och en knäande gång samt flera symtom som liknar de som finns vid Parkinsons sjukdom. Senare under tonåren behöver ungdomarna rullstol, först vid längre, och senare även vid kortare förflyttningar. Även om sjukdomen börjar på ett likartat sätt finns en stor variation i det fortsatta förloppet. Det gäller också sjukdomens påverkan på livslängden.
Diagnostik
Sjukdomen är ovanlig och förekomsten (prevalensen) i Sverige är ca 2-3 barn per 100 000 invånare. Misstanke om diagnosen baseras på symtomen (den kliniska bilden), och diagnosen säkerställs genom att mutationen som orsakar sjukdomen påvisas med DNA-analys. Cirka 80 procent har den typiska deletionen (förlust av en liten bit) på sina bägge kromosomer (den ena från fadern och den andra från modern), vilket gör diagnostiken enkel och entydig. Några har endast deletionen på den ena kromosomen och en så kallad punktmutation på den andra, vilken är betydligt svårare att påvisa. Då räcker sjukdomsbilden och resultaten av de undersökningar som beskrivs nedan för att ställa diagnosen, men det försvårar bärar- och eventuell fosterdiagnostik. I sådana situationer kan det vara nödvändigt att göra en mer omfattande genetisk analys för att påvisa punktmutationen. För att tidigt i sjukdomsförloppet eller vid svag misstanke om sjukdomen ta ställning till genetisk diagnostik kan olika kartläggande undersökningar göras. Ögonläkare kan påvisa typiska förändringar i näthinnan (retina) och gula fläcken (makula). Ögonundersökningen kan kompletteras med elektrisk undersökning av näthinnan (elektoretinografi, ERG). Vid CLN3/JNCL visar en ERG tidigt ingen aktivitet. Med en enkel mikroskopisk granskning av ett blodprov går det att se så kallade vakuoliserande lymfocyter. Lymfocyter är en form av vita blodkroppar och vakuoler är blåsor i cellplasman. Om 10-80 procent av lymfocyterna innehåller stora klara vakuoler hos ett barn som strax före skolåldern utvecklat en synnedsättning som beror på näthinnesjukdom, är diagnosen mycket sannolik. För att diagnosen inte ska förbises bör alla barn som vid tiden för skolstart får en synnedsättning som inte beror på brytningsfel, undersökas avseende förekomsten av vakuoliserande lymfocyter. Om sådana påvisas bör den genetiska analysen göras. För att säkerställa diagnosen i oklara fall kan elektronmikroskopisk undersökning (mångfaldigt större förstoring än vanlig mikroskopisk undersökning) av hud, blod eller slemhinneceller göras för att se om det finns så kallade fingeravtrycksinlagringar (inlagringar som ser ut som fingeravtryck).
Fosterdiagnostik och anlagsbärardiagnostik är möjlig genom DNA-analys. Familjen bör erbjudas kontakt med klinisk genetisk avdelning för att få genetisk information och stöd vid frågor om fosterdiagnostik, provtagning på syskon och andra släktingar, oavsett om familjen sedan väljer att genomföra provtagning eller avstå från den. Det finns ännu ingen botande behandling för sjukdomen. Flera behandlingsförsök för att bromsa sjukdomsförloppet har gjorts, men för att utvärdera resultatet behövs kontrollerade behandlingsstudier. Däremot kan sjukdomssymtomen lindras med mediciner och en stor del av behandlingen inriktas på att kompensera för funktionsnedsättningar, ge optimal stimulans och god livskvalitet. En viktig del av behandlingen är specialpedagogik samt socialt och psykologiskt stöd. Efter det att diagnosen har ställts, vet man att barnet står inför den situationen att det ska genomleva en irreversibel till¬bakagång såväl fysiskt som psykiskt. Diagnosen hjälper i första hand barnet på så sätt att den informerar omgivningen om vad som förestår. Härigenom kan man tillrättalägga barnets till¬varo så att det ges möjlighet att uppnå högsta möjliga livskvalitet.